Mikaela Hjärtström

Besöket kom och jag visade knölen för henne och sa att jag funderade vad de kunde vara då det inte kan vara mjölkstockning i och med att jag inte hade några andra symptom. Som ni säkert förstår hade jag googlat på detta en hel del innan besöket och som tidigare nämnt även hört från andra hur ont och fruktansvärt mjölkstockning var. Min barnmorska kallade in vår BVC-sköterska, då dem nyligen varit på kurs om just amning (om jag förstod henne rätt) och hon hade bättre kunskap om detta än vad barnmorskan själv hade. BVC-sköterskan kom in tittade och kände lite på knölen, som då var rätt stor, större än en pingisboll. Utan vidare så konstaterade hon att det var början till mjölkstockning i alla fall och att jag skulle amma bara på det bröstet en period samt hålla båda brösten varma. Precis som jag redan testat innan men det fungerade inte. Påpekade att jag inte hade några andra symptom som tydde på mjölkstockning men, ja jag skulle testa de jag redan provat igen och se om det hjälper. Sen var besöket slut och jag åkte hem. Kände mig rätt nonchalerad och förvirrad, speciellt eftersom jag hört och läst hur ont mjölkstockning skulle vara och ont eller problem med amningen hade jag ju inte, inte heller någon feber. Trots detta kände jag väl ändå att jag konsulterat med de som ska vara kunniga kring det här med knölar och de sa ju nu att det inte vara någon fara. Antog att jag väl en sån orolig första gångs mamma och fick de intrycket att även BVC tyckte.

I mitten av mars hörde jag av mig till min hälsocentral på grund av blodtrycksmedicin och att knölen ännu var kvar plus att den kändes större samt att jag fortfarande inte hade några symptom på mjölkstockning. Blev åter igen avfärdad av sköterska samt läkare som menade på att ”nej men sådana knölar var vanliga när man ammade, då man har så mycket hormoner i kroppen och att brösten ändras i och med en graviditet”. Jag fick till svar att jag inte skulle oroa mig utan om knölen motförmodan skulle vara kvar när jag slutade amma så skulle jag kontakta dem igen. Påpekade i telefonen med sköterskan även att jag visat den för BVC tidigare och att jag nu hade haft denna knöl ett tag plus att den nog växte. Men beskedet var det samma, det var inget att oroa sig för. Kände mig rätt löjlig som ens hade frågat igen om knölen. Om de nu var vanligt var det ju så och den gjorde ju inte ont eller liknande så visst den kunde ju då vara där. Jag kunde ju amma sonen utan problem och han växte som han skulle, vilket var det viktigaste. Detta var den andra gången här jag kände mig nonchalerad.

I slutet av april påpekade jag igen för min BVC-sköterska, vid min sons besök, att knölen var kvar och att den var större men att jag fortfarande inte verkade ha problem att amma från de bröstet. Men jag frågade i alla fall henne om det var bra om jag testade ge sonen lite ersättning eller något i så fall att. Han hade rätt mycket problem med magen och svårt att sova på nätterna, tänkte att de kanske var för att han fick för lite mat ändå, att knölen blockerade på något vis. Men nej det skulle jag inte tänka på, han gick upp i vikt som han skulle, mat fick han så han klarade sig. Sådana knölar var ju något som man kunde ha, sa BVC-sköterskan. Inga mer frågor eller undersökningar kring knölen genomfördes vid det besöket.

Här har jag vid tre separata tillfällen till total 4 olika personer, inom 4 olika professioner (barnmorska, BVC-sköterska, sjuksköterska och läkare (som sjuksköterskan pratat med)) så har jag påtalat samma knöl i bröstet. Vid varje tillfälle upplever jag att jag blivit bemött på samma sätt, som att jag var en orolig, övernojig första gångs mamma. En mamma som inte visste hur det var att amma och att kroppen förändras vid en graviditet, förlossning och amning. En mamma som funderade för mycket på något som var så vanligt. Vid tre separata tillfällen har jag blivit nonchalerad i min oro över att det ändå skulle vara något annat då jag påtalat vid varje tillfälle att jag INTE har några problem med att amma, ingen rodnad, knölen gör inte ont, jag har ingen feber och jag kunde till och med pumpa ut lika mycket mjölk från både brösten. Att ha en stor knöl som växte i ett bröst var vanligt. Varför skulle jag då ta upp något igen. Att vara nybliven första gångs mamma är nog tufft med allt vad det innebär. Behöver då inte bli påmind om att man är för orolig konstant vid varje besök heller, vilket det hittills hade känts som att jag hade varit. Att vara orolig för något som känns främmande och växande i ens kropp känns för mig dock rätt naturligt.

Tänk hade jag inte börjat bli besvärad av knölen när jag låg på mage, kanske hade jag då följt rådet att vänta med att höra av mig igen när jag slutat amma, om jag inte får feber eller andra uppenbara problem vid amning vilket jag förmodligen inte fått. Då hade jag fått gå runt med en väldigt elakartad form av bröstcancer ännu längre då jag tänkte amma min son ett år och gud vet om den hade hunnit sprida sig till flera ställen då. Då hade min prognos varit helt förstörd. Nu är den nog dålig och kommer krävas betydligt tuffare behandling och fler operationer än vad det mest troligt hade krävts om detta hittats för flera månader sedan. Nu har min cancer som är trippelnegativ och väldigt aggressiv fått växa okontrollerat i 6 månader, tid som jag aldrig får tillbaka.

Det hade krävts så lite för att starta denna resa tidigare, kanske ex. en remiss från BVC-sköterskan till läkare direkt, ett besök direkt hos läkare eller att jag själv fick prata direkt med läkaren direkt utan någon mellanhand. Ja svårt för mig att spekulera i detta men det tog 5–10 minuter hos läkaren den 28/7 tills jag hade en remiss till akuten i Sunderbyn. Där togs prover, mammografi, ultraljud, biopsier direkt plus att jag fick träffa bröstkirurg. De misstänkte direkt den dagen att det rörde sig om en tumör. 5–10 minuter av någons tid, någon av de jag träffat och pratat med, för att ta detta på allvar var allt som behövdes. Läkaren jag träffade i Kalix den 28/7 var den första på 6 månader som frågat om jag själv funderat på att de kunde vara något annat och om vi hade bröstcancer eller annan cancer i släkten. Där och då blev jag rädd och förstod att den knölen jag försökt pumpa och amma bort i flera månader, nog inte kommer försvinna så lätt som alla hittills hade sagt. Kommer alltid vara den läkaren innerligt tacksam att hon i sin tur valde att skicka mig vidare direkt, utan att få vänta på några remisser hit och dit. Hon kan vara den som tog första steget mot att rädda mitt liv. Mitt liv som innebär att jag kan fortsätta finnas här för min son, min sambo, min familj och vänner.

Jag har funderat och kommer säkert fortsätta fundera, vara ledsen, arg, besviken och ha svårt att lita på vården efter det här. Hur kan en BVC sköterska eller sjuksköterska få vara den som bedömer knölar, även om man ammar. Jag har förstått att det är väldigt ovanligt att någon i min ålder får bröstcancer och kanske mer ovanligt i samband med amning, men det händer tydligen då det tyvärr har hänt mig. Hade det sett annorlunda ut om jag varit äldre och påtalat detta? Vilka rutiner och riktlinjer har BVC för denna typ av frågor. Varför skickades jag inte redan av henne vidare till en läkare för undersökning, hon hade ju trots allt även sett och känt den.

Kan inte heller förstå hur en sjuksköterska plus läkare avfärda direkt via meddelande och telefon, utan att ens ha träffat mig, ha sett på knölen, att jag inte ens fick själv prata med en läkare.

I och med att cancern nu fått växa okontrollerat i 6 månader och hunnit sprida sig så mycket så länge, fanns nu ingen tid att vänta på att ta ut ägg för att frysa ner och öka chanserna för mig att kunna få flera biologiska barn. Jag är nu 26 år och den möjligheten som många ser som helt självklar, kan vara helt bortblåst. Har nu min son att kämpa för och se lite av mig i, han som för en del av mig kvar här på jorden, vilket jag är innerligt tacksam för. Men hade detta konstaterats som cancer för flera månader sedan så hade kanske läget varit annorlunda och tiden funnits. Detta är något som inte går att göra ogjort och vi hoppas innerligt att när jag besegrat detta att det även i framtiden finns möjligheter för oss att få barn tillsammans igen. Känns dock väldigt långsökt med tanke på den tuffa behandling min kropp genomgår just nu.

Att behöva få med en ständig klump i magen av oro i veckor för att få veta om den spridit sig mer än på det stället de hittade i levern, de var fruktansvärt. En oro jag hade kunnat få slippa om den inte varit i levern redan. En spridning i levern som troligen hade kunnat förhindras om cancern inte fått övertaget i 6 månader. Att mina odds att få bort detta hunnit sjunka medans jag varit ovetande om cancern och inte kunnat kämpa emot. Jag har blivit berövad min chans att kunna kämpa emot cancern tidigare, vilket gör ont. Jag är en sådan person som kämpar in i det sista och nu har jag inte kunnat kämpa från början. Kommer alltid fundera hur läget hade varit om jag fått börja behandling och kampen tidigare, men kommer aldrig få svar på den frågan.

Tankar om att inte klara detta och vad det skulle innebära för min son, min sambo och mina nära knäcker mig många dagar. Ett cancerbesked i sig är tufft men ännu tuffare nu när allt är så pass kritiskt och hunnit gå så långt.

Det är många tankar och funderingar i mitt huvud om hela händelsen och det kommer jag nog alltid att ha. Jag hoppas att jag någon gång igen kommer att återfå förtroende för hälsocentralen inklusive BVC. Och att min resa nu resulterar i att detta INTE kommer att hända någon annan. Min historia måste få leda till något bra, den måste få leda till att riktlinjer eller liknande ändras, den måste få hjälpa till att förhindra att någon får samma öde som mig och att sjukvården tar även oss unga, nyblivna, oroliga mammor på allvar direkt vid knölar.

Något jag vet är dock att jag nu med rätt hjälp ska kämpa för allt jag kan för att komma segrande ur det här, även om jag vet att kampen kommer vara lång och hård. Det finns inget annat val än att vinna för mig, jag ska finnas kvar på den här jorden i många många år till!