Mikaela Hjärtström

Dagen efter beskedet hade jag redan fått en tid bokat för en röntgen av hela kroppen för att se om cancern hade spridit sig och på måndag 3/8 hade jag en inbokad tid hos onkologen. Vet att jag frågade inför röntgen om det var en rutin undersökning vid upptäckt av cancer och det var det. Men på besöket med onkologen fick vi veta att de sett något misstänkt på min lever och att de ville ha en MR röntgen på det området för att få en bättre bild om vad det rörde sig om. Jaha så överrasningarna var inte över ännu... Ytterligare saker behövde kontrolleras innan jag och läkarteamet skulle få en bild om av det stora hela.

 

Det besöket med onkologen var tufft, min sambo var med och även min pappa via telefon. Många frågor, många svar men ett huvud fullt med information, förtvivlan, hopp, rädsla, ilska och ja allt däremellan. Tror det var svårt att ta in allt, det snurrade på något sätt bara runt. Cancer ja, nej men nej det här är inte mig vi pratar om, det är helt klart en dålig mardröm bara. Återigen stängde min hjärna av. Att få veta att just min cancersort är den mest ovanliga, aggressivaste man kan få, var hårt. På en skala till 100 är min variant 94% aggressiv, kan det bli mycket värre. Att sedan få veta att de sett förändringar på levern och att de inte fanns tid att plocka ut ägg och frysa in dessa inför framtiden, ja vad säger man då...

 

Som jag skrev i mitt första inlägg, jag är bara 26 år och vill bestämma själv om min kropp, det är fortfarande min kropp och inte cancerns kropp. Det är mitt ordspråk och har varit från start, min kropp, mitt liv, inte cancerns. Den må ställa till det en del nu, men kroppen, mina tankar och min själ är fortfarande min.

 

4/8 var det dags att operera in en port, den port jag kommer få alla cellgifter i. Då vanliga kärl är för sköra för den behandling som jag får, är denna port viktig. Dessutom är jag väldigt svårstucken så då är denna port ännu bättre. Den syns knappt heller, som en lite större knapp under huden just ovanför höger bröst. Kommer få ett ärr efter den, men så värt om den får vara ett hjälpmedel i kampen. Var jobbigt på kvällen för att det var nu som andra kunde se att jag var sjuk, det stora plåstret som täckte operationsärret, gick inte att dölja.

 

 

Operationen gick bra, for dit vid lunch och var hemma igen vid middagstid. Hade lite ont men helt klart hanterbart och nu har jag lärt mig hur jag kan sova skönt och hur jag på bästa sätt kan parera min sons rörelser som ofta råkar pricka just porten... Tur han inte märker av att jag är så pass sjuk som jag ändå är. Det är en av mina livlinor, han märker inte av så mycket och han behöver inte känna oror över allt det här. Han kan fortsätta vara Elliot snart 8 månader precis som vanligt, som tidigare. Bara de att mamma är lite annorlunda några dagar ibland och kommer att tappa allt hår. Fick tips om att låta honom vara med när vi rakar bort det, vilket jag kommer låta honom vara.

 

Efter operationen fick vi vänta till onsdag på besked om levern och som misstänkt och som ni kunnat läsa i det första inlägget finns det en solitär metastas där. En liten på ca 1 cm fann dom och de ändrade läget lite. Fått förklarat för mig att det är väldigt ovanligt att de endast hittar en metastas och i redan vid diagnos. Troligen redan vid diagnos eftersom de inte tagit mig på allvar under 6 månader. Hade de gjort det från början hade nog inte metastasen hunnit hitta sig dit och en op av bröst och armhålan hade räckt. Det gör mig så arg, ledsen och besviken, att de hade gått att stoppa tidigare.

 

Nå väl fredagen den 7/8 fick jag första dosen av cytostatika som kallas för EC90, en härlig kombination som kastade omkull hela mig och resulterade i in på sjukhuset på måndagen för dropp.

 

På fredagen fick vi även återigen träffa onkologen som förklarade att de ville göra ytterligare en MR på skelettet samt hjärnan för att utesluta ev andra metastaser som de inte kunnat se tidigare. Dom röntgenbilderna är tagna och INGA FLERA METASTASER ÄR FUNNA. Vilken jäkla lycka det var att höra det och är så tacksam över hur fort de gick med dom undersökningarna och för svaren att komma!

 

Inom loppet av två veckor hade jag alltså här fått besked om cancer, gjort 5 röntgenbilder, mammografi, ultraljudsundersökning, tagit biopsiprover och hunnit få första omgången med cellgifter. Jisses vad fort allt gått, inte undra på att hjärnan inte hänger med.