Mikaela Hjärtström

Ja nu är det plötsligt dag 100 sedan kampen mot överlevnad började. Jisses redan 100 dagar har gått, känns både som att det gått en vecka och flera år. Går fortfarande tillbaka i tankarna ibland till dagen det började, när tumör och cancer först nämndes. Börjat gå till en psykolog för att få hjälp med hur jag ska hantera allt i mitt huvud. Hon har fått mig att inse att det faktiskt är en kris jag, vi, går igenom. Det är både en kris och en stor sorg att vara svårt sjuk på alla sätt och vis. Speciellt när man inte vill acceptera det, jag vill inte acceptera att jag är sjuk ens och jag vill bara ha en lösning på hur jag ska fixa allt.

 

Jag vet dock att jag måste lära mig hantera det här, innan jag stänger av allt. Har väldigt lätt för att göra det, stänga av, tills det blir alldeles för mycket så jag exploderar. Jag har inte möjlighet att stänga av den här gången eller ja möjlighet har jag ju men det skulle drabba alla nära mig hårt och de vill jag inte. Så för att kunna fortsätta fungera som Mikaela, hon jag alltid varit och fortfarande är, måste jag ta tag i allt som pågår inuti men som inte syns utanpå. Därav jag hoppas att psykologen ska kunna hjälpa mig och jag har erkänt för mig själv och andra att jag behöver hjälp. Ett steg i rätt riktning, erkänna när man behöver hjälp.

 

Det hela handlar inte om att jag inte har fullt med omtänksamma och förstående människor runt mig som jag kan prata med. För det har jag, oj oj oj vad jag har fina människor runt om mig! Det handlar om att jag behöver få prata med någon som jag inte kan göra ledsen, någon som jag inte behöver ta hänsyn till och någon som professionellt kan hjälpa mig med mina tankar. Ge mig den verktygslåda som jag behöver för att hålla mig ovanför vattenytan de dagar som är tunga psykiskt. Jag är nog där nu, där vart de flesta av våra närstående var i början när beskedet kom. Hade varit bra om jag varit mer synkroniserad med dom då jag nu behöver ventilera mer om allt än vad jag tidigare behövde. Nu när de "vant" sig med att jag är sjuk och allt det, då först inser jag allt själv också. Önskar vi kunde umgås mera alla som vi brukade, att bara få möjlighet att bara vara mig igen, att vara Emil och Mikaela, mamma Mikaela, familjen Bergström Hjärtström. Inte hon med cancer eller "ja men du vet hon där som har en liten son och har cancer". Som jag skrev i inlägget när vi gjorde det offentligt att jag fått diagnosen bröstcancer så skrev jag att jag är fortfarande jag, jag är inte cancer.

 

I alla fall skönt vara igång med samtalen hos en psykolog och jag tror egentligen att många människor skulle må bra av att prata med en psykolog, diagnos eller inte. Bra att utforska om sig själv och lära sig om sig själv. Finns inget fel i att gå till en psykolog eller kurator. Är starkt och modigt att ha den insikten när man behöver ta hjälp utifrån. Önskar att fler såg det på de sättet och inte som en skam. För det är absolut inget fel i det, vi alla behöver olika saker här i livet.

 

Ett tips om det är svårt att få tid hos en psykolog via din hälsocentral eller sjukhus, kontakta kry. Jag fick tid väldigt fort och kunde själv välja vilken psykolog som nog skulle passa mig bäst. Otroligt viktigt att personkemin stämmer så att en känner sig trygg för att kunna prata. Besöket går dessutom under frikort också vilket är toppen. Mycket billigare än att gå via en privat klinik.