Mikaela Hjärtström

 

Läkarbesöket i övrigt gick bra, vi har en bra, rak och ärlig dialog. Känner verkligen förtroende för båda onkologerna som jag är i kontakt med. De diskuterar fortfarande hur de ska göra med min lever, operation eller inte är den stora frågan. På senaste röntgenbilden som togs, visade det sig, som nämnt, att tumören inte längre finns kvar. En farhåga är väl att det ska finnas någon cell där som lever i alla fall och som då kan börja växa när jag sedan slutar med cellgifterna. Å andra sidan vill de inte peta i den om de inte behöver. Vad jag förstår ett svårt fall som kräver en del dialoger med andra specialister på flera sjukhus. Känns tryggt att de kollar allt otroligt noga. Är inte ännu vanligt att de opererar levern på en med då kallad spridd bröstcancer. Men i och med att jag bara har en metastas där och ingen annan spridning är jag ett specialfall som intresserar en del läkare. 

 

Ibland önskar jag bara att jag hade varit ett typiskt exempel på en bröstcancerpatient, om jag nu kan säga så. De jag menar är ett fall där de direkt visste vad de skulle göra och har varit med om samma sak tidigare flera gånger. Hade varit lättare då för mig att kunna planera och få en "färdig" plan. Älskar att ha en plan och kunna beta av saker längs vägen. Samtidigt som jag är så fruktansvärt glad över att min situation ser ut som den gör och inte är värre. Den hade kunnat vara värre och googlar man spridd bröstcancer till levern, ja de ser inte bra ut då. Men nu väljer de att tro på att de ska kunna bota mig. Det finns hopp om att bli helt botad. Det finns hopp för mig att komma tillbaka till mitt, vårat, liv. Jag väljer att se det så. Någon som läser det här som haft bröstcancer med spridning till levern? Hur har ni behandlats?

 

Har fått svar från den genetiskautredningen jag för några veckor sedan lämnade prov för. Har inga genetiska mutationer vad de kunnat se utan allt har handlat om maximal otur, fruktansvärd otur. En sten som lättade i och med de beskedet, behöver nu inte ta ställning till att operera bort andra bröstet eller annat. Behöver inte oroa mig för mina nära i familjen, de behöver inte testa sig heller. Samtidigt som de är otroligt frustrerande att börja fundera på varför jag. Varför skulle just jag ha den maximala oturen att få bröstcancer? Är det något jag gjort, ätit eller vad har bidragit till allt? Kommer aldrig få svar på det, jag vet, irriterande men får lära mig att acceptera det också.

 

Det finns mycket att fundera på när en väl börjar. Men nu ska jag fortsätta stryka min son på ryggen och beundra honom medan han drömmer. Får sådan ro i kroppen av att se honom sova.
Att bara min hand ger han sådan trygghet att han slutar drömma mardrömmar som gör att han är på väg att vakna. Min närvaro ger han tryggheten han behöver för att istället somna om lugnt. Bland de bästa känslorna i världen. Älskade bebis!