Mikaela Hjärtström

Ja ni, det här med att vara flint då, har ju hunnit testa på det några veckor nu.

 

När jag fick besked om att det kunde vara cancer i bröstet var det många tankar och en av dom att tappa allt hår. När beskedet sen kom insåg jag att mina farhågor skulle besannas, håret skulle ramla av. Det var otroligt jobbigt att veta att det skulle ramla av på bara någon vecka och sedan inte komma tillbaka på flera månader!

 

Efter att Emil rakade bort håret slog det mig att jag faktiskt var sjuk och jag tyckte att jag skulle passa in som en av tjejerna i orange is the new black. Emil fick trösta mig och påminna mig om att skönhet eller det som är jag satt inte i mitt hår. Men vet att jag kände mig mindre som en kvinna även fast jag visste då också att kvinligheten inte sitter i håret. Det var länge tufft att se sig själv i spegeln och det är fortfafande tufft vissa dagar att se sig i spegeln eller att vara på väg att ska dra fingrarna genom håret men inse att det faktiskt inte är något hår där. Eller ja det finns några små fjun som håller sig kvar för glatta livet men de är inte många och de är inte långa.

 

Min nuvarande icke existerande frisyr är hur jag ser nu och jag kan inte påverka det. Jag är flint och bär det med stolthet då de visar på vilken jäkla kamp min kropp går igenom. Jag tänkte i början att jag skulle dölja det från omvärlden, att bara mina närmaste skulle få se mitt kala huvud och alla andra bara med peruken på. Men varför ska jag dölja att jag är sjuk? Skulle det vara för min skull eller någon annans? De frågorna tänkte jag mycket på innan de skulle komma från tidningarna, skulle jag ha peruken eller inte på mig om de tänkt fotografera. Kom fram till att nej peruken får stanna i garderoben och jag visar verkligheten. Jag kunde inte med gott samvete vara med i peruk på ett foto till en text som handlar om min kamp mot bröstcancer. Cancer som ofta innebär att du tappar håret, de hade inte känts rätt att dölja mitt kala huvud i de sambandet.

 

Ibland upplever jag att människor stirrar på mig, människor som är helt okända för mig. Är inte i princip någonstans där det är mycket människor men på sjukhuset och apoteket är jag mer eller mindre stamkund och där möter man en del andra människor också. Jag ser på en del vet om att jag är sjuk och de tittar på mig med sorg, empati och en menande blick som att de skulle vilja beklaga det jag drabbats av men de räcker med en blick och jag förstår. Vissa stirrar som att de fick betalt för det och de håller nästan på att vrida nacken av sig när de går förbi. Jag förstår att de kanske aldrig sett en kvinna utan hår tidigare eller att de blir nyfiken. Men att stirra på någon på det sättet får mig bara att vilja fråga om de hade något de undrade över. Tycker inte att det är okej oavsett vad att stirra på en annan människa oavsett hur denne ser ut eller beter sig. 

 

Jag har peruker hemma som jag kan använda om jag vill och jag kommer säkert använda någon av dom, kanske på Elliots dop. Då jag vill fixa mig litegrann och kanske inte känna mig lika sjuk eller att tanken ska vara på att jag är sjuk. Där ska fokus vara på Elliot inte mig.

 

En viktig sak är dock att bär jag peruk så är det för att jag vill det och ingen annan.

 

Hade jag varit yngre och haft samma dåliga självförtroende eller tänkt lika mycket på vad andra tycker och tänker som jag gjorde förr, då hade jag garanterat inte känt samma som nu. Tror att med åldern har jag lite accepterat vem jag är och hur jag ser ut. Vissa saker kan jag styra och andra inte. Att tappa håret kunde jag inte styra över. Sedan finns det vissa kvinnor som rakar bort håret utan att vara sjuka och jag beundrar dom! De vågar helt vara sig själva och gå emot alla normer som finns. 

 

Till alla andra kämpande mot cancer som också tappat håret eller kommer att tappa håret. Fan vilka krigare ni alla är! Det gör ont när håret ramlar av, jag vet och det känns jättekonstigt. Men oavsett vad så är vi alla fina ändå, med eller utan hår. Våra personligheter eller identiteter sitter inte i hur vi ser ut utan vem vi är på insidan.