Mikaela Hjärtström

Igår var en dålig dag, allt har sköljde över mig på en gång. Efter läkarbesöket på morgonen gick luften ur mig och jag grät om vart annat när jag varit med Elliot. Tanken om att kanske inte klara detta tog över. Även om jag nu kämpar för allt jag bara orkar är risken för återfall fortsatt hög. Känns förjävligt rent ut sagt. Att jag nu ska kämpa för att skiten sen med hög sannolikhet kommer att komma tillbaka, vilket skulle innebära att prognosen blir skit kass.

 

Herregud är det så här Elliot ska komma ihåg mig, ska jag vara sjuk hela den tiden jag har tillsammans med honom. Det gör så ont när dessa tankar dyker upp. Att jag inte ska få följa med han på alla steg han tar i livet. Funderat på hur jag ska hinna dokumentera så mycket jag bara kan, bilder, videoklipp, brev? Jag vill ju att hur som helst att han ska ha så många fina saker att se tillbaka på som möjligt. Dags att införskaffa sig en bra kamera, så beställde en nu på morgonen tack vare mammas sida av släkten som bidragit till den.

 

Nej jag ska motbevisa oddsen och nu ge cancern så mycket stryk, den kommer inte vilja komma tillbaka till min kropp. När den här behandlingen är klar, ja då är jag och cancern ett avslutat kapitel.

 

Elliot ska inte bara behöva se tillbaka på bilder för att se hur hans mamma såg ut. Han ska inte bara behöva se mig för hur jag ser ut när jag är sjuk. Han ska få uppleva mig som frisk och inte bara behöva se mig på bild. 

 

Om kärlek kan bota cancer så hoppas jag att min kärlek till min son kan bota min. Snälla någon låta det här gå vägen.

 

Jag är bara 26 år, hela livet framförmig, fruktansvärt mycket mer att uppleva. Dagar som igår gör mig rädd för vad framtiden kommer med. Att jag inte ska få vara med om allt jag vill. Jag vill inte lämna alla, lämna Emil själv med allt här hemma. Ett ofärdigthus, lån, en bebis att ta hand om själv.

 

Nej nej nej, nu är fokus att bli frisk så dessa tankar kan krypa tillbaka var de kom ifrån. Jag orkar inte tänka på detta något mera.