Mikaela Hjärtström

Detta inlägga är helt och håller tillägnat till mina fantastiska, helt otroliga, underbara, vänliga och allt där till, vänner. De som i denna kamp slutit upp likt en stor armé bakom mig och min familj. En stark, peppande och givande klunga likt inget annat.

 

När jag fick diagnosen och hade pratat med min familj var tanken hur fasiken ska jag berätta för alla dessa underbara människor att jag är sjuk. Att berätta för alla dem var tufft, hojja det var riktigt tufft. Att höra alla ledsen men veta att jag inte kunde hjälpa dem att bli glada igen. Jag ville vara den peppande, positiva och spralliga tjej som kan göra det mesta bra igen. Men nu gick det inte. Tror däremot att jag behövde det, att kunna gråta inför dom och gråta med dom. 

 

Har aldrig någonsin varit rädd för att någon av dem skulle ta avstånd, aldrig någonsin. Jag är otroligt glad för det! Jag vet att den armé jag har bakom mig är den jag kan förlita mig på, som i det här läget, oavsett vad, finns där. Är tacksam över att vi kan prata öppet om allt och visa de vi känner, att inget trycks bort i hopp eller tro om att den andra parten skulle må bättre av det.

 

Förstår att många kan tycka att det är svårt att veta hur man annars ska prata med någon som är cancersjuk eller någon som går igenom någon annan kris i livet. Vad ska man säga och inte säga? Vågar man prata om det som hänt eller ska man låtsas som ingenting? Jag skulle säga att nej egentligen finns det inga rätt eller fel att säga så länge som du inte är tyst och låtsas som ingenting. Det behöver inte vara mer avancerat än exempelvis att du beklagar det som hänt eller att du hört vad som hänt och tycker att de är förjävligt. Du behöver inte känna någon press över att säga något avancerat eller göra världens utlägg på flera minuter. Känn av situationen också, den som är drabbad kanske inte vill börja berätta om allt när du exempelvis möter denne på Ica. Det viktigast är dock att visa att du bryr dig om den person eller personerna som går igenom något jobbigt. Skriv eller ring och fråga hur personen mår ibland eller att du tänker på den. Det betyder mer än vad någon tror. 

 

Det är verkligen i sådana här situationer man ser och märker av vilka vänner som är äkta och inte. 

 

Fick en "pepp-bok" av de flesta nära vännerna i början av denna kamp. En bok som de pysslat i med bilder, texter och citat. En bok fylld med kärlek från start till slut, en bok jag ska fortsätta fylla på sedan med mera minnen och mera citat. Ska försöka fota den rättvisa någon dag och visa, helt magisk. Perfekt att titta ner i om en vill ha lite pepp eller undankomma verkligheten lite, tiden som försvinner. Att de kom på att göra den boken också så tidigt, de visar bara på hur engagerade de är i allt. Älskar det och älskar dom.

 

Älskar också att Emils nära vänner slutit upp bakom honom och oss. Att de och deras respektive blivit mina vänner och att de hör av sig och stöttar oss båda. Finns verkligen få saker som är finare än äkta vänskap! 

 

Hatar att nu mera inte kunna träffa i princip någon nära vän som vanligt. Kan ses ute de dagar som jag mår rätt bra och det är väder, men för att vara ärlig har de varit rätt få på senaste plus att fokus de dagarna går 100% till Elliot... De bra dagarna är för få och tiden för kort.

 

Tacksam över att telefon och messenger finns dock. Har dagliga samtal med vänner, många som skriver ofta och frågar hur det är, messenger-fika med flera vänner samtidigt. Bara fantasin som sätter gränser. Känns ändå skönt att jag/vi inte är bortglömd bara för att jag inte kan träffa någon personligen, ansikte mot ansikte. 

 

Till er vänner som läser det här, älskar er och är så stolt över att få kalla er mina vänner. Finns ingen bättre än ni!