MENY
För nästan prick ett år sedan stod jag modell framför kameran medans en av mina närmaste vänner förevigade magen. Kommer ihåg det som igår när vi for och letade klänningar som skulle passa den växande magen, hitta det perfekta stället att fotografera på och ha kul. Kändes så rätt att ha just Sandra som fotade dessa bilder, kunde inte blivit mer personligt än så. Där inne låg Elliot färdigbakad till 60%. Allting var så fullt av förundran av hur kroppen fungerade och faktiskt skapade en människa, hälften mig och hälften Emil där inne. Att en människa tog form i mig, den känslan var så sjukt vacker. Tiden som gravid var långt ifrån glamorös men jisses vad jag var stolt över min kropp, över vad den skapade och hur jag kände mig vacker. Vacker fast än jag spenderade de flesta dagarna framför toaletten eller i soffan. Var något så magiskt med att se magen växa, känna sparkar, puffar, känna lilla E hicka och allt där till. Veta att jag en dag skulle få se den lilla person vi väntat och längtat efter. Få se den person vi, tillsammans, skapat.
Nu är han här, lite mer än 8 månader gammal och full av liv, bus, kärlek och påhitt. Han har en hel värld att upptäcka själv och med oss. Älskar att se honom varje dag hitta på nya saker, att få se nya personlighetsdrag, att få se honom växa upp och gå sin väg. Min högsta önskan i livet är och kommer alltid att vara att få följa honom, hela hans liv, ja i alla fall tills han är minst 80 år. Att han alltid ska känna kärlek och hur bra han är, hur fantastiskt det är att vara just han. Jag hoppas att han aldrig någonsin låter han tycka annat och att han den dagen han tvivlar, alltid har någon vid sin sida om att påminna honom om hur värdefull han är!
Är många dagar ledsen över att hans uppväxt nu inte blir som vi tänkt, inte ens i närheten. Hans första år i livet ska inte behöva kantas av cancer. Men här är vi och hur jag än försöker kommer vi inte att komma ifrån just det. Som en kompis sa "Vi kan bara vara i nuet, det som sker i framtiden vet vi inget om ännu". Tro mig jag försöker tänka så, varje dag.
Jag, vi, försöker göra allt för att han inte ska märka av att något är konstigt och jag tror vi lyckas. Får se honom knyta ett starkt band med alla men mest av allt till Emil och jag älskar det. Att se dom tillsammans, det får mitt hjärta att svämma över.
Jag kan vara arg på min kropp för att den satt mig i den här situationen och arg över att bland de som gör mig "kvinnlig" är det som gjort mig så sjuk. Men jag kommer aldrig kunna hata min kropp, aldrig kunna hata den oavsett hur den kommer se ut så har den gett oss det finaste vi har i livet. Elliot❤
0