Mikaela Hjärtström

 

 

Måndag den här veckan började med att en frilansjournalist vid namn Birgitta Lindvall Wiik från Wiiks media & kommunikation var här och intervjuade mig. Sedan var det en annan journalist här på tisdag från den lokala tidningen NSD. Intervjerna handlade givetvis om min resa eller rättare sagt våran resa då min familj går igenom det här också, det är inte bara jag.

 

Blir spännande att se var reportagen slutar med, det jag vet är att de kommer att komma ut i Kuriren, NSD och i oktober även i tidningen MAMA. Att få vara med i tidningen MAMA känns stort då den säljs i hela Sverige och riktar sig framförallt till en av den målgrupperna jag försöker nå. Att lilla jag från ett litet samhälle i norr får vara med och sprida ett så viktigt budskap i en sådan stor tidning. Känns spännade och så viktigt att historian sprids, både lokalt och över landet. Jag försöker verkligen med allt i mig att vända det negativa som hänt och att cancern hittade till just mig. Jag måste hitta någon mening med allt detta, för finns det ingen mening med det vad var det då tillför? En fråga jag inte kan svara på, jag kan bara välja vad jag ska göra med det jag har. I det här fallet är det att använda det till att sprida budskapet om bröstcancer och uppmana även unga kvinnor att hålla koll på sina bröst. Vill även nå ut till vården om att inte nonchalera unga oavsett om man är mamma eller inte. Får jag nå ut med min historia även dit så kanske jag kan öppna ögonen för några i alla fall som aldrig någonsin kommer nonchalera en knöl på någon efter det. Kanske jag kan vara med i att rädda ett liv, det skulle ge mening till allt.

 

Jag trodde aldrig någonsin att jag skulle befinna mig i den här situationen som 26 år och sanningen är ju den att en alltid tänker att det händer inte mig, bara någon annan. Men här är jag i alla fall och jag garanterar att jag inte är den enda. Har via facebook och instagram fått kontakt med några andra yngre kvinnor som också blivit drabbade, mitt i livet. Fruktansvärt att cancern absolut inte tar hänsyn till vem man är, den tar vem som helst när som helst.

 

Utan all forskning som har gjorts inom bröstcancer hade jag nog aldrig haft samma chans för överlevnad som jag har nu. Om pengar inte fortsätter komma in till forskningen så ökar inte chancerna för att hitta nya vägar för behandling, nya vägar för tillfrisknad och mediciner. Ja om forskningen inte får pengar så stannar ju allt upp, vilket inte är ett alternativ! Jag kommer jobba för att sprida ordet om bröstcancer och vikten av att pengar kommer in.

 

Intervjuerna gick i alla fall väldigt bra, hela familjen blev fotograferad tillsammans och båda journalisterna var väldigt trevliga och proffesionella. Vi fick sitta utomhus på grund av att jag är så infektionskänslig, som tur är hade vi vädret på våran sida då solen lyste och Elliot var på bra hurmör och kunde charma lite på bild.

 

Dock väldigt trött i huvudet efter dessa dagar, varje gång jag pratar om min historia så drar det upp känslor. Känslor jag försökt att trycka bort och gömma undan. Även om tårarna har runnit så mycket att jag tror att dom är slut, kommer dom ibland ändå. Även om jag försöker vara stark, finns det dagar då jag är svag.

 

Får en känsla av maktlöshet, besvikelse och ilska varjegång jag påminns om att min resa kunnat starta så mycket tidigare. Sex månader är en lång tid att inte bli tagen på allvar och låta cancern härja fritt. Försöker att inte älta det då det inte hjälper mig att bli frisk men ibland kan jag inte låta bli. Samma sak kan jag inte låta bli att ibland undra varför det här händer just mig, oss, varför min lilla familj, mina föräldrar och alla mina nära ska behöva gå igenom det här. Men sanningen är ju att det kommer jag aldrig få svar på. Som jag skrev tidigare jag kan bara vällja vad jag ska göra med det jag har.

 

Sen får inte cancern ta upp hela livet bara för att den är här. Sanningen är den att livet stannar inte upp bara för att cancern kommit och vem har sagt att livet måste stanna upp för det? Det finns fortfarande saker med livet som är så fint ändå, om man väljer att se det. Vi försöker göra saker som familj och fotografera dagarna som är bra. I och med att jag är så infektionskänslig så kan vi inte umgås med våra nära på samma sätt men vi får hitta nya vägar de här månaderna. Exempelvis så har jag haft messenger-fika med några kompisar, har ofta videosamtal, vi ses utomhus och så vidare. Vi ska inte bara se cancer när vi ser tillbaka på Elliots första år, för livet är så mycket mer än det. Det är fortafrande Elliots första år, vi är fortfarande Emil och Mikaela. Vi är fortfarande en familj som har saker att se framemot.

 

När detta kapitel är vunnet så ska resterande av våra alla kapitel bli episka, det ska vi se till!