Mikaela Hjärtström

Vet inte hur länge det här inlägget nu fått ligga som utkast. Jag har börjat skriva men fått pausa på grund av trötthet eller yrsel, börjat fylla på med text igen men fått pausa av samma anledning. Nu har det gått så länge sen jag började skriva så det som stod har fått ändras om.

 

Det tar längre och längre tid för min kropp att återhämta sig från varje behandling. Yrseln, illamåendet, dimman i huvudet, ja allt som hör till cellgifter håller sig kvar kraftigare för varje gång. Det tar längre tid för mig att börja känna mig som mig själv igen. Även om jag varje dag brottas med biverkningar så är det vissa dagar är som idag, hanterbara så att jag kan vara nästan mig! 

 

Har under förra veckan varit några dagar i min stuga tillsammans med delar av familjen. Eller ja stuga och stuga det är min morfars föräldrahem så det är mer ett hus. Men för mig har det alltid kallats för stugan, en plats där en kan vara ifred och ta det lugnt. Lite av en plats för uppladdning vilket passat extra bra nu. Kände att jag lika gärna kunde vara där och må kasst som att vara hemma. Är fint att få se Elliot upptäcka stugan också, sist han var där var i i början på mars, innan Corona.

 

Otrolig glad över att han får ha både en stuga i skärgården med allt vad det innebär och en stuga i Pajala med allt vad det innebär. Ett som är säkert är då att han kommer ha naturen och familjen oavsett vart han är. Ska bli spännande att se han växa upp och ser framför mig när han och Emil kommer fara iväg med båten för att lägga nät. När han ska springa i potatislandet och plocka potatis som jag alltid gjort. Alla skoter- och båtäventyr som väntar. Mysiga turer, middagar och äventyr med våra familjer och vänner.

 

Det gäller att blicka framåt och ha framtidsplaner, varför skulle vi inte ha dom?