MENY
Inledde det nya året tillsammans med min kära mamma, Elliot och hundarna hemma hos mamma. Välbehövlig och mysig helg att bara få vara vi lite! Kommer aldrig bli för gammal för att spendera kvalitetstid med mina föräldrar, mor- eller farföräldrar på det sättet. Hoppas jag snart kan få kvalitetstid med pappa, mormor, morfar och farmor också. Under januari månad blev det dock ingen sådan kvalitetstid.
Sen kom dagen, dagen med stort D, dagen för att nå mitt första mål och därmed även mitt andra delmål. 5/1 fick jag min sista cytostatika dos, förhoppningvis för evigt. Det var väldigt blandade känslor att åka dit och åka hem, vetandes att jag inte skulle dit igen. Tryggheten min fina sköterska på mottagningen här har gett mig är helt ovärderlig, vilken kvinna! Hon blev direkt från starten ett stort stöd på den här resan, hon som fått peppa, tröst och lyssna i flera flera veckor och månader. Hon som gjort det lilla extra genom att hon "bara" tog sig tid och lyssnade på mig, pratade med mig, skämtade, skrattade och beklagade sig över situationen. Jag hoppas alla som går igenom en cancerbehandling får uppleva en sådan kontaktssk.
Hade med mig tårta till mottagningen och räknade ned minuterna på maskinen, 45 minuter blev snabbt till 3 minuter och maskinen började pipa för att behandlingen snart var slut. Sista behandligen, delmål 2, mål 1, uppnått. Ett litet steg för mänskligheten i allmänt men ett enormt för mig. Fällde några tårar när jag skämtsamt sa till min ssk att jag hoppades att det var sista gången vi sågs på sjukhuset. Tog med lunch hem och kände mig helt tom. Efter att ha haft behandling planerad veckovis de senaste 12 veckorna och innan dess behandling varannanvecka i 8 veckor. Vad skulle hända nu? Skulle tumören börja växa direkt? PANIK var nog här det rätta ordet. Hade i mitt huvudföreställt mig att hela världen skulle stanna och gratta mig för att cytostatikan var gjord nu, det värsta var över. Att jag själv skulle känna mig lättad, känna glädja och skåla. Men för alla andra var det bara en vanlig tisdag och världen stannade inte. Jag kände mig varken lättad eller glad. Menar inte att förminska de personerna som uppmärksammade den dagen, för det uppskattades väldigt mycket och jag kommer aldrig glömma det!
Skrev i en av bröstcancergrupperna jag är med i om min upplevelse och fann trygghet där i att många upplevde samma sak. Jag var inte annorlunda som kände som ja gjorde och det fanns inget fel i det.
Mamma bjöd oss den kommande helgen på en natt, bara jag och Emil i Jokkfall. Den natten var så välbehövlig, vi har inte kunnat fara någonstans och kunnat fira överhuvudtaget på flera månader, inte ätit på restaurang eller haft egentid där inte allt handlat om Elliot. Jag älskar min son mer än allt annat men ibland behöver man ändå få vara Mikaela och Emil för en dag.
Veckan efter kom SOLEN tillbaka och vi var flera nätter i stugan här i skärgården. Vi kunde grilla utomhus med några vänner och allt fick kännas som förrut. Älskade den känslan och hoppas få känna den flera gånger till.
Blivit många nätter i stugan under januarimånad och mycket tid för att försöka få klart utbyggnaden när allt passat.
Känt att jag börjar få tillbaka mera ork men hjärntröttheten är påtaglig, så även ledvärken och att jag sväller upp omvartannat.
Var med i en utmaning via xshape hela januari vilket innebar mycket träning och bra kost. En väldigt bra uppladdning inför kommande operation! Mer om det i ett annat inlägg.
0