MENY
Torsdag morgon, den 30e juli, vid kl 08:00 ringer telefonen, hemligt nummer. Hjärtat hamnade i halsgropen direkt, fan nu skulle jag få ett besked, ett besked som kan ändra allt. Hade bett bröstkirurgen ringa mig direkt de hade något svar. Ville ha besked så fort som möjligt och inte behöva vänta på att få träffa någon i samma veva. Svarade och det var bröstkirurgen, Mikaela tyvärr är det en tumör vi såg. Frågade henne ja men är den elakartad, Ja Mikaela du har cancer, bröstcancer och den är elakartad. Vilken typ och liknande visste de inte ännu men skulle få träffa en onkolog redan på måndagen som skulle berätta och förklara mera.
Fattade nog inte var hon sa egentligen fören efter vi lagt på. Vet inte om jag fortfarande har förstått vad som händer.
H E L V E T E, nej nej nej, det kan inte vara sant! Jag kan inte ha fått cancer nu, mitt uppe i livet, nybliven mamma. Men tyvärr är det sant. Fanns inget som nu kunde ändra det beskedet, proverna och bilderna visde inte fel. I 6 månader hade jag gått runt med detta, i 6 månader har cancern fått växa obegränsat i min kropp. I 6 månader har en aggressiv cancer hunnit få övertaget utan att jag hade haft någon chans att börja bekämpa den.
Ringde först min sambo i panik, våran mardrömm hade blivt sann, det som inte fick hända hade hänt. Sedan är dagen ganska suddig. Hade bett mamma komma hit redan tidigare på morgonen men inte sagt till henne i förväg att jag hade fått besked. Bröt ihop igen när hon kom hit och när min sambo kom hem.
På eftermiddan ringde jag och meddelade mina närmaste, fokuset hamnade på att berätta för alla som stod mig nära. Jag ville vara den som berättade och inte att de skulle få höra av någon annan, jag behövde ha kontroll på situationen. Samtidigt som jag bara ville berätta för att ha det gjort. När man väl berättat för någon att en har cancer så är ju ordet ute. Det går inte att ta tillbaka och allt blir mera verkligt. Både jag och min sambo har väldigt många i våran närhet, både familjer och vänner så listan att kontakta var väldigt lång. Det ena samtalet avlöste det andra, grät då inte så mycket, blev robot igen. Fokus var att trösta mina nära. Jag menar hur kan du någonsin meddela dina nära på ett "bra" sätt en sådan nyhet, hur kan man linda in ordet cancer. Det går inte att meddela på något bra sätt och det går heller inte att linda in det. Upprepade samma sak säkert 20 gånger den torsdagen, blev som ett automatiskt svar, på repeat med känslorna undanstoppade långt nere. Mitt mantra var att meddela och "få det gjort".
Var så jobbigt och är fortfarande att veta att människor i min närhet mår dåligt på grund av min sjukdom. Att den ska drabba flera än mig själv. Att min sambo ska behöva ha en sjuk sambo, min son en sjuk mamma och mina föräldrar samt lillebror ska behöva se sin dotter och storasyter sjuk, i en sjukdom som många förknippar med död. Är så som person att jag vill att alla i min närhet ska må bra och nu mår dem dåligt på grund av mig, eller ja inte mig men min sjukdom. Att de ska behöva planera om sina liv och hjälpa mig, oss med så mycket det tär i mig. Samtidigt som jag vet att det bara är jag som känner så här och är så tacksam över att mina nära vågar visa alla känslor och prata med mig. Vill inte att någon ska känna att de måste vara stark framför mig och att de inte kan prata med mig om cancern. För jag mår inte bättre av att låssas som att cancern inte finns eller att alla bara är stark framför mig.
I alla fall for jag och emil den kvällen till huset och renoverade någon timme på kvällen medan mamma var barnvakt. Vi bestämde att vi skulle fara ut till stugan och bli okontaktbara på fredag efter att jag hade gjort röntgen. Ta hand om varandra och bara njuta av helgen tillsammans i stugan.
Den helgen var märklig, ordet cancer och ångesten låg laddad hela helgen men vi försökte låta den vara, låta telefonerna vara. Började även försöka vänja min son vid att inte amma och istället äta välling eller ersättning. Det var en kamp, men en kamp som där och då var nödvändig att börja, för veckan efter skulle jag börja med cellgifterna och inte kunna amma längre. Pumpade istället ur allt jag kunde för att kunna frysa in och blanda ut i annan mat till honom.
Ska kontakta en kurator och prata med denna om allt också, ju mer jag skriver här ju mera inser jag att jag inte förstått allt ännu och inte heller börjat hantera allt psykiskt.
0