Mikaela Hjärtström

Hej på er,

 

Fruktansvärt längesedan jag skrev här och jag tror det är på grund av att jag tappade suget på att skriva om allt. Som jag redan varit inne på i något tidigare inlägg så är det läskigt att skriva när man inte har någon aning om vem som läser, det är ju ändå mitt liv jag skriver om.

 

Men nu kände jag att jag skriver lite så får vi se om det är tillfälligt eller något jag kommer att fortsätta med, tiden får utvisa.

 

Jag önskade att jag skulle komma tillbaka hit och skriva att allt har gått bra och att cancer skulle vara bakom mig, tyvärr är så inte fallet. Förra veckan fick vi veta att jag drabbats av ett återfall och min bröstcancer är nu definitivt spridd och de kallar den för kronisk, obotbar. F A N på ren svenska så jävligt det känns att ha fått den stämpeln. Hade precis börjat arbeta igen och låtit vardagen smyga sig på, då kom allt som en käftsmäll.

 

Slutade med all behandling i slutet av juli detta år och gjorde en röntgen strax innan som visade att jag var fortsatt cancerfri, inga tecken på aktivitet. Började försöka lära mig att hantera återfallsrädslan när första röntgen och provtagning kom. 2 månader han jag känna mig lite fri från cancer, eller ja fri och fri, utan behandling och en massa läkarbesök i alla fall. Började få tillbaka lite mera ork och kapacitet i huvudet och så bestämde sig en liten metastas på 17 mm att visa sig i levern. Denna gång på ett annat ställe än vart den suttit tidigare, vilket både är bra och dåligt. Den förra metastasen som fanns verkar vara helt död vilket är bra, dock verkar levern vara angripen då den nya som sagt finns på ett annat ställe på andra sidan levern. Den har troligen alltid funnits där men bara inte synats till medan jag gick på behandling. 

 

Cancern kunde inte få låta mig och mina nära få andas åtminstånde till efter jul och nyår, jag kunde inte ens få ha resten av det här året fri från allt. En jul, en födelsedag för Elliot, ett nyår. Nope istället ska jag bli "hon med cancer" igen.

 

Gjorde en PET-Scan i veckan och fick beskedet i onsdags att det inte syns någon metastas på något annat ställe än just den där litta jäkeln i levern. Otroligt bra nyheter! Inväntar besked nu till veckan vad nästa steg blir, lutar mot leveroperation. Skrämmande men känns som det bästa alternativet för att få bort eventuella andra metastaser som inte syns ännu. Levern är ju ett annars otroligt organ som växer ut igen av sig själv så det går att ta bort rätt mycket av den.

 

Just nu är det den här väntan som är olidlig, väntan på att börja göra något åt saken igen. Känns som att jag känner den växa där varje dag, otroligt påfrestande psykiskt. Samtidigt som det är så skönt att inte ha behandling än, få vara normal (vad nu det egentligen är) ett litet tag till. Få ha kvar mitt hår, fransar, bryn, slippa kortison, gå upp i vikt, bli svullen och tvingas inse att några flera barn lär det inte bli. Hoppet har dock inte övergett ännu på något vis!

 

Har gått in i något slagt fightmode nu och orkar inte tänka på det mörka, vad detta återfall innebär. Jag säger som Elin Kjos "Jag accepterar diagnosen men inte prognosen". Jag har tänkt fixa detta men vet att vägen dit kommer bli tuff, tuffare än tidigare och väldigt krävande.