MENY
Veckan började ostadigt med väldigt dåliga värden som var på väg att sätta stopp för behandlingen den här veckan. Var otroligt arg, besviken och ledsen på kroppen för att den inte orkade med, att den inte kämpade lika hårt som mitt huvud sagt åt den att göra. Pratade med min psykolog på kvällen och kräktes ut mig en massor av saker som legat och tyngt mig. Ventilerade om att behandlingen inte skulle bli av och hur jag nu kämpar för att hålla mig fortsatt positiv och stark. Var skönt efter, att fått släppa på allt lite och pratade efter det samtalet med en saknad vän i säkert en timme. Kände mig lite som ny efter detta!
Bad i alla fall min sköterska om att få lämna nya prover igen dagen efter (tisdag) när jag pratade med henne och tur var väl det för då hade proverna gått upp betydligt. De låg nästan på vad en person utan cellgifter ska ligga på och behandlingen blev av i onsdags. Gissa om jag blev chockad och överlycklig. Måste ha skrämt min egen kropp eller något, vad det än var är jag glad över att det hjälpte. Behandlingen blev bara skjuten fram en dag och det innebär att jag ännu ligger i fas med min plan och delmål 2 närmar sig. Delmål 2 som jag hoppas innebär sista cellgifterna någonsin i min kropp, att jag ALDRIG mer ska behöva höra cellgift kopplat till mig eller någon i min närhet någonsin igen. 5 månader med detta är nog för en hel livstid för både mig och alla mina nära.
Delmål 2 innebär att stänga det värsta kapitlet och ta tag i de andra kommande två, det andra som innebär operation och det 3e strålning. Det sägs att resan med cellgifterna är värst och de andra är som en dans jämfört med vad en redan gått igenom. Kan bara hoppas att det stämmer. Längtar efter att få komma tillbaka till mig och lämna denna cancer bakom mig, min familj, bakom våra familjer och våra vänner. Men jag vet att resan är långt i från över ännu. Kommer garanterat vara orolig så fort jag får minsta lilla värk någonstans att någon metastas dykt upp. Den oron kommer jag få lära mig hantera och förhoppningsvis kommer den aldrig behöva innebära att min prognos blir sämre. Att det bara är oro och inget mer.
Ett steg i taget nu även om jag gillar att planera. Nästa behandling blir tisdag nästa vecka så länge som kroppen orkar, vilket jag annars får skrämma den till igen.
9