Mikaela Hjärtström

Vi har bott på 98kvm, med ett sovrum och dålig planlösning i övrigt. På grund av att vi skulle ha barn och för att vi ville satsa på livet här, bestämde vi oss förra hösten för att vi skulle renovera befintlig byggnad och bygga ut 61.5kvm. Vi kollade mycket på att bygga ett helt nytt hus först men då hade vi ändå varit tvungen att riva ned det gamla för att inte ha sex byggnader på gården. Plus att en av mina nära kompisar kunde hjälpa oss att rita och planera då hon studerade till arkitekt. Tack Evelina för hjälpen med allt och för att du många många gånger fått lugna nervösa mig och hjälpa Emil reda ut alla idéer! Sagt och gjort, vid jul, just innan vi åkte in på BB, skickade vi in ansökan om bygglov och någon vecka därefter fick vi allt godkänt.

 

Under våren letade vi efter en byggentreprenör som skulle bygga skalet på den nya delen. Valet blev en lokal firma, Bothnia bygg, och de satte igång med arbetet i juni. Före det gjorde vi en del förarbeten på gården och markföberedde där nya delen skulle stå.

Veckan efter midsommar flyttade vi ut från huset och in till min mormor och morfar. Min mormor och morfar har dock inte bott med oss på grund av Corona. Mia och Pollot var uppe från Göteborg den veckan vi började flytta ut så de hjälpte oss att flyttpacka bort allt som varit i köket. Stackarna fick inte så mycket semester när de var här i norr utan hamnade på träningsläger istället.

 

I och med att vi har Elliot så har jag endast kunnat hjälpa till ibland här hemma medans Emil jobbat på för fullt. Var frustrerande att inte kunna hjälpa honom mer då jag såg redan då på honom att han var trött. Inte så konstigt med tanke på att han jobbade hela dagarna och sedan började han här direkt han kom hem till sent på kvällarna. Förstår inte hur han orkade, min superhjälte till sambo! Men Emil om du läser det här hade du varit min superhjälte även om du hade tagit det lugnare också, älskar dig!

 

Nå i alla fall vi började med att riva ut hela det gamla köket, riva ner en mellanvägg, ta ut kaminen och riva upp golvet. Sen delade vi av vårat gamla sovrum i två, en del till walk-in-skafferi och den andra delen till kontor. Just efter golvvärmen var dragen och gipsskivor var uppe i köket och skafferiet kom beskedet om bröstcancer. Mitt i bygget i huset, mitt i alla planer, mitt i all planering, mitt i all budget... f a n.

 

Inte nog med paniken kring sjukdomen och allt vad det skulle innebära, nu hade vi även panik över att få flytta hem igen. Kändes fruktansvärt att inte få vara hemma, hemma bland våra saker och i vårat hus på våran gård. Att behöva vara sjuk någon annanstans och inte kunna återhämta sig hemma. Att se Emil stressad till max över att få allt klart för våran skull, det gjorde ont. Sjukdomen kunde inte ha sämre tajming.

 

Veckan vi pratade med onkologen första gången ringde våra vänner och sa att nej ni får inte vara i huset den här veckan. Ni ska ta hand om varandra och fokusera på roliga saker. Gråter när jag skriver det här för det var så fint. De körde ut oss från huset för att de skulle hjälpa till här, mellan 15-20 olika personer här hjälpt till på vardagar, kvällar och helger. De tillsammans, både mina och Emils vänner plus familjer hjälptes åt och slet som djur. De åstadkom så fruktansvärt mycket på den veckan och vi kände hopp. Hopp om att inflytt till huset inte skulle dröja allt för länge. För att inte tala om kärleken, förundran, tacksamhet och ödmjukhet till våra vänner och familjer.

 

Vi har sen den veckan haft hjälp i huset stan varje dag. De har utöver att fixa inne: målat utbyggnaden, röjt på gården, klippt gräs, farit med otaliga lass skrot till soptippen, städat ihop på gården och ordnat med mat till elektrikerna/sliparna/målarna/snickarna/golvläggarna. Plus att de senaste veckan varit personer här och städat invändigt grundligt i alla vrår.

 

De har lagt sin tid frivilligt och farit till vårat hus för att fixa. Tagit tid från sina familjer och ders fritid för att hjälpa oss.

 

Jag, vi, saknar ord. Saknar ord för hur många helt underbara människor vi har i våran närhet. De har verkligen visat oss att det finns hopp och att vad som än händer så är vi aldrig ensam. Att vi alltid har människor runt oss som ställer upp när det krisar och hjälper oss reda ut allt.

 

Vi kommer aldrig kunna tacka er alla nog och ni kommer nog aldrig förstå hur mycket allt betytt och betyder för oss. Vet att människor i våran omgivning blivit helt tagna av att se och höra vad alla gjort för oss. Berättade för den kurator jag träffat vad alla gjort och hon fick gåshud, den reaktionen har alla utomstående fått.

 

Igår, 1/9, då flyttade vi hem igen. Spenderade hela gårdagen med att ställa iordning i köket och i walk-in-skafferiet. Grät några gånger för hur fint vi fått det och för att vi äntligen bor hemma som familj igen. Var en mäktig känsla att få laga middag hemma och sedan sova i våran säng. För att inte prata om mäktigt att vakna upp hemma. 

 

Idag väntar läkarbesök hela dagen för min del och Emil ska stanna hemma från morgonen för att ta emot våran frys. Sen är det bara kaklet i köket som är kvar och sedan är köket klart helt! Herregud det trodde jag inte att jag skulle kunna säga på flera veckor men här är vi.

 

Utbyggnaden tar vi eftersom när ork och pengar finns. Hade inte riktigt planerat att en av oss skulle vara föräldraledig/vab och den andra sjukskriven. Men viktigast var att kunna flytta hem och de har vi gjort nu, de andra får bli klart när det blir klart.

 

Tack tack och tack till er som läser det här och vi lovar er en redig fest när det här är över och vunnet.