MENY
I fredags lämnade vi Elliot med mormor för natten, andra gången han sov utan oss och det gick hur bra som helst. Är fruktansvärt tacksam över att Elliot har en väldigt nära relation till sina mor- och farföräldrar med respektive, hoppas innerligt att den relation alltid kommer vara på det här sättet! Han har vid det här laget varit med bland annat mormor och farmor flera gånger utan både mig och Emil och han är jättetrygg med dem. Det underlättar för oss (mig) när vi behöver lämna bort honom en stund när situationen är som den är. Det blir många sjukhusbesök just nu och det kommer bli ännu flera, på vissa kan han följa med på och på andra inte. Jag slipper i alla fall känna mig orolig över att han inte skulle ha det bra, för bra det vet jag att han har det. Han är deras ögonsten precis som han är våran. Sedan har han även tre gudmödrar och oändligt med mina och Emils vänner runt sig, Personer som jag också vet skulle göra allt för honom! Känns tryggt för mig att veta att Elliot oavsett vad alltid kommer att ha bra människor i sitt liv, det gör mig lugn.
Men låt oss vara ärlig, sludkänslorna över att inte orka vara mig, orka vara på det sättet jag har varit och hade önskar kunna vara, de känslorna är fruktansvärda. Känns otroligt jobbigt att jag inte just nu kan vara den mamma jag hade föreställt mig att vara. Att den här tiden när Elliot är bebis kantas med cancer helvetet och att veta att just den här bebistiden kommer vi nog aldrig få uppleva igen. Bebistiden skulle vara fyllt med alla första saker, första krypet, första ordet, första stegen, första julen, första födelsedagen och så vidare. Nu är och kommer dessa saker vara blandat med sjukdom och sjukhus. Jag vet inte om vi kommer kunna fira hans första födelsedag med dunder och brak på hemmaplan ens. Livet känns så himla orättvist, varför jag, varför nu.
Jag skämtade alltid med mina kompisar tidigare att när min graviditet var jobbig så skulle förlossningen bli lätt och tiden med Elliot som bebis skulle bli "lätt". Förlossningen kom och den var en mardrömm, slutade med kejsarsnitt efter en plågsam igångsättning efter havandeskapsförgiftning. Förlossningen blev inte lätt, ja men då skulle väl ändå bebistiden vara "lätt". Då kom det här beskedet, cancer, tror jag måste sluta säga sådana saker överhuvudtaget.
Under den behandlingen jag får nu behöver jag vara lite försiktig med att goas och pussas på Elliot då jag har så mycket gifter i kroppen. Får inte heller sova i samma säng som han och Emil på nätterna då det blir många timmar i sträck vi ligger bredvid varandra plus att jag svettas otroligt mycket på nätterna när jag fått cellgifter. Det är också jobbigt, jobbigt att inte får vara så nära som jag vill och önskar. Även om jag dagarna efter behandling hamnar i någon slags fylla, dagarna flyter lite ihop och jag är otroligt trött och svag så vill jag vara med min son det som går. Hittills har jag inte vågat eller orkat bära honom själv de tre första dagarna då jag är otroligt rädd att ramla när jag håller i honom.
Att som mamma om och om igen inte våra hålla sin son på några dagar, inte orka busa, leka, hitta på saker, ha tålamod eller mata honom. Just nu vågar jag inte vara själv med honom heller då jag är rädd för att min korpp inte skulle orka med. DET GÖR SÅ ONT! Ni som läser detta och är mammor ni vet vad jag pratar om, det är så fruktansvärt. Det känns som att man under de här dagarna glider ifrån sitt barn, får sämre kontakt och tappar det band man knytit sedan födseln. Fast jag vet innerstinne att så är det inte, det band vi redan har knytit och fortfarande knyter, de kan ingen ta ifrån oss. Han knyter an jättebra med sin pappa nu och det är jättefint, älskar att se dom två tillsammans. De är så lika redan nu, är som att jag får se Emil som liten.
De dagar då det känns som jobbigast försöker jag tänka att det är tur att han nu är så liten. Han förstår inte och märker inte av att jag är sjuk. Han behöver inte oroa sig när mamma mår dåligt eller oroa sig om framtiden.
Just nu är det bästa han vet att köra på hundarnas vattenskål med gåstolen. Han älskar att vara med överallt, tittar på allt in i minsta detalj och studerar allt ytterst noga. Jag hoppas att jag hinner bli frisk innan han börjar förstå något av det här, det som skulle knäcka mig är om min son skulle behöva oroa sig för att mamma är sjuk.
0